jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Ja. Jag vet att världen är full av skit. Ja. Jag vet att världen är full av ondska. Jag är så jävla smärtsamt medveten om pedofili och trafficking och människohandel och situationen i Burma och barnsoldater och alla barn som föds HIV-smittade och drogmissbruk och konflikten Israel-Palestina och inbördeskriget i Somalia som aldrig tar slut och hur många som dör varje dag av någon så trivialt som diarré och den globala uppvärmningen och att barn och kvinnor misshandlas och våldtas och lemlästas, män med för den delen, och att människor beter sig som svin mot varandra. Världen är en plats fylld av lidande. Så mycket lidande. Så oändligt mycket lidande. Såna avgrunder av smärta. Vilken rätt har då jag att sitta här i min kökssoffa på Österlen och ha ångest? Så jävla självupptaget. Som om jag.
(Kan inte påstå att vetskapen om världens jävligheter gör min egen patetiska ångest lättare att hantera. Nej. Det kan jag verkligen inte påstå. Verkligen inte)
Weltschmerz. Nej. Jag är alldeles för upptagen av min egen tomhet. Min egen leda. Nej. Jag tar inte världens lidande på mina späda axlar. Nej. Så förmäten är jag inte att jag förmår maskera min egen skit till något vackrare och större för att det skulle kännas bättre. För att det skulle se ädlare ut? (Åh, alla dessa stora lidande män genom århundradena som har känt så stor och vacker och ädel smärta - för visst har det mest varit män - och hur var det nu han sa, krigskorrespondenten, jo han hade ju träffat så många intressanta människor som simmade i oceaner av blod och ångest. My ass.) Nej. Min ångest är av en högst privat karaktär. En lägre sort. En självupptagen sort. Jag är en självupptagen sort. Jag är en ömklig typ. En ynklig sort. Jag borde inte få finnas till. Borde Inte Få Finnas Till.
(Jag är närmast besatt av ondskan. Mitt yrkesliv kretsar i väldigt hög utsträckning kring begrepp som ondska, skuld och synd. Jag blir alltid lika förvånad när någon frågar mig varför jag intresserar mig för det. Det är väl självklart. Det finns väl inget annat attt intressera sig för. Det finns väl inget annat att skriva om. Ingenting annat att tala om. Inte förrän ondskan är utrotad.)
Två veckor sedan. Eller tre. Nej, fyra. Fyra var det. Agenda i SVT. Jag pratade om ondska med en professor i rättspsykiatri - Martin Grann - med anledning av Fritzlhistorien i Österrike. Veckan därpå deltog jag i en PK-debatt på Kulturhuset om mordet på Engla - medias hantering, direktsändningen av begravningen och så vidare. En stor del av min avhandling kretsade kring begreppet ondska. Jag tror att jag har skrivit hundra texter om ondska i olika skepnader: våldtäkter, barmisshandel, mord, nazism, rasism, Abu Ghraib, slaveri, hatbrott... Jag har talat om det i radio, i teve, i offentliga debatter, föreläst. Jag säger samma sak hela tiden. Jag skriver samma sak om och om igen: vi får inte glömma att ondskan är närvarande hela tiden. Ondskan bor mitt ibland oss. Ondskan är vår granne. Vår syster och vår bror. Ondskan bor i ditt och mitt hjärta. Vi måste våga se det. Vi måste våga säga det. Vi måste prata om ondskan. Definera grymheten. Vara vaksamma. Också när minnet av Bobby och Engla och Louise och Rödeby och Riccardo bleknar. Också då. Också då måste vi prata om det som gör ont. Om det som är obehagligt. Också då måste vi se det vi inte vill se. Varför lyssnar ni inte? Va? Varför? Är ni döva eller? Idioter.
För ondskan behöver likgiltigheten. Din och min och vår likgiltighet. Om du bara hade slutat vara så jävla förbannat satans upptagen av ditt skitliv och dina skitdrömmar och dina skitungar hade inte ondskan fått så stor plats. Fattar du inte det? Ja. Det fattar du nog. Men du låtsas att du inte förstår för du är en feg och bekväm jävel som inte orkar bry dig som hellre provar vin med dina jävla vänner som är lika jävla bekväma och fega som du men det händer att ni skriver på ett upprop mot det meningslösa gatuvåldet eller deltar i en manifestation på något torg som om något våld skulle vara meningsfullt eller är inte våldet jävligt fyllt av mening för den som blir utsatt om du fattar vad jag menar gör du det din jävla medelsklassloser gör du det det gör du eller hur och så kanske du har ett fadderbard det har du säkert och då tycker du liksom att du har gjort ditt men det har du faan inte så billigt kommer man inte undan. Billig nåd. Billig billig billig. Man kan inte köpa sig fri. Man kan faktiskt inte det.
"Linjen mellan gott och ont går inte mellan människor utan rakt igenom varje människas hjärta."
Så skrev Aleksandr Solzjenitsyn i Gulag-arkipelagen och det är värt att påminna sig om. Jag tror inte att det bor en Fritzl eller Anders Eklund i varje människas hjärta - men likgiltigheten, likgiltigheten, beredvilligheten att blunda, frestelsen att se bort, lättjan som leder till andras lidande: den där potentialen bär vi alla på. Jag vet att jag är kapabel till grymhet. Jag vet att jag inte får slappna av. Jag vet att det är farligt att blunda, farligt att se bort. Jag vet. Jag vet. Jag vet det.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Det vackraste jag någonsin läst, av Ann Heberlin.
(Kan inte påstå att vetskapen om världens jävligheter gör min egen patetiska ångest lättare att hantera. Nej. Det kan jag verkligen inte påstå. Verkligen inte)
Weltschmerz. Nej. Jag är alldeles för upptagen av min egen tomhet. Min egen leda. Nej. Jag tar inte världens lidande på mina späda axlar. Nej. Så förmäten är jag inte att jag förmår maskera min egen skit till något vackrare och större för att det skulle kännas bättre. För att det skulle se ädlare ut? (Åh, alla dessa stora lidande män genom århundradena som har känt så stor och vacker och ädel smärta - för visst har det mest varit män - och hur var det nu han sa, krigskorrespondenten, jo han hade ju träffat så många intressanta människor som simmade i oceaner av blod och ångest. My ass.) Nej. Min ångest är av en högst privat karaktär. En lägre sort. En självupptagen sort. Jag är en självupptagen sort. Jag är en ömklig typ. En ynklig sort. Jag borde inte få finnas till. Borde Inte Få Finnas Till.
(Jag är närmast besatt av ondskan. Mitt yrkesliv kretsar i väldigt hög utsträckning kring begrepp som ondska, skuld och synd. Jag blir alltid lika förvånad när någon frågar mig varför jag intresserar mig för det. Det är väl självklart. Det finns väl inget annat attt intressera sig för. Det finns väl inget annat att skriva om. Ingenting annat att tala om. Inte förrän ondskan är utrotad.)
Två veckor sedan. Eller tre. Nej, fyra. Fyra var det. Agenda i SVT. Jag pratade om ondska med en professor i rättspsykiatri - Martin Grann - med anledning av Fritzlhistorien i Österrike. Veckan därpå deltog jag i en PK-debatt på Kulturhuset om mordet på Engla - medias hantering, direktsändningen av begravningen och så vidare. En stor del av min avhandling kretsade kring begreppet ondska. Jag tror att jag har skrivit hundra texter om ondska i olika skepnader: våldtäkter, barmisshandel, mord, nazism, rasism, Abu Ghraib, slaveri, hatbrott... Jag har talat om det i radio, i teve, i offentliga debatter, föreläst. Jag säger samma sak hela tiden. Jag skriver samma sak om och om igen: vi får inte glömma att ondskan är närvarande hela tiden. Ondskan bor mitt ibland oss. Ondskan är vår granne. Vår syster och vår bror. Ondskan bor i ditt och mitt hjärta. Vi måste våga se det. Vi måste våga säga det. Vi måste prata om ondskan. Definera grymheten. Vara vaksamma. Också när minnet av Bobby och Engla och Louise och Rödeby och Riccardo bleknar. Också då. Också då måste vi prata om det som gör ont. Om det som är obehagligt. Också då måste vi se det vi inte vill se. Varför lyssnar ni inte? Va? Varför? Är ni döva eller? Idioter.
För ondskan behöver likgiltigheten. Din och min och vår likgiltighet. Om du bara hade slutat vara så jävla förbannat satans upptagen av ditt skitliv och dina skitdrömmar och dina skitungar hade inte ondskan fått så stor plats. Fattar du inte det? Ja. Det fattar du nog. Men du låtsas att du inte förstår för du är en feg och bekväm jävel som inte orkar bry dig som hellre provar vin med dina jävla vänner som är lika jävla bekväma och fega som du men det händer att ni skriver på ett upprop mot det meningslösa gatuvåldet eller deltar i en manifestation på något torg som om något våld skulle vara meningsfullt eller är inte våldet jävligt fyllt av mening för den som blir utsatt om du fattar vad jag menar gör du det din jävla medelsklassloser gör du det det gör du eller hur och så kanske du har ett fadderbard det har du säkert och då tycker du liksom att du har gjort ditt men det har du faan inte så billigt kommer man inte undan. Billig nåd. Billig billig billig. Man kan inte köpa sig fri. Man kan faktiskt inte det.
"Linjen mellan gott och ont går inte mellan människor utan rakt igenom varje människas hjärta."
Så skrev Aleksandr Solzjenitsyn i Gulag-arkipelagen och det är värt att påminna sig om. Jag tror inte att det bor en Fritzl eller Anders Eklund i varje människas hjärta - men likgiltigheten, likgiltigheten, beredvilligheten att blunda, frestelsen att se bort, lättjan som leder till andras lidande: den där potentialen bär vi alla på. Jag vet att jag är kapabel till grymhet. Jag vet att jag inte får slappna av. Jag vet att det är farligt att blunda, farligt att se bort. Jag vet. Jag vet. Jag vet det.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Det vackraste jag någonsin läst, av Ann Heberlin.
Kommentarer
Trackback
